onsdag 16 april 2014

Skillnad mellan kommuner kan vara bra för välfärden


Ny rapport. Ofta framställs skillnader mellan kommuner som orättvisa, men ibland behövs variation för att det ska bli likvärdigt. Skillnader kan återspegla olika förutsättningar och olika uppfattningar bland invånarna. Statlig detaljreglering riskerar att hindra förbättringar, skriver ledamöterna i en SKL-beredning.


Nästan alla svenskar vill att vården, skolan och omsorgen ska vara lika över hela landet. Men majoriteten vill också att verksamheterna ska bedrivas av kommuner och landsting efter lokala förutsättningar och egna prioriteringar. Man vill själv vara med och demokratiskt besluta om välfärden lokalt.
Detta återspeglar ett typiskt dilemma i den svenska samhällsorganisationen – att förena en stark kommunal självstyrelse med en nationellt likvärdig välfärd. I en ny rapport som tagits fram av SKL:s programberedning ”Hur olika får det bli?” lyfts och diskuteras detta dilemma.

Till grund för diskussionen ligger bland annat en enkätundersökning som genomfördes 2013 och där 1.000 slumpmässigt utvalda personer deltog. En överväldigande majoritet, 93 procent instämde helt eller till stor del i påståendet att ”Det är viktigt att alla kommuner och landsting erbjuder sina medborgare samma vård, skola och omsorg i hela Sverige”.
Samtidigt instämde 55 procent helt eller till stor del i att ”Det är bra att kommuner och landsting bedriver skola, vård och omsorg efter sina egna förutsättningar och prioriteringar” medan 15 procent inte instämde alls. Och en majoritet ansåg att ”Medborgarna i en kommun eller ett landsting ska själva få bestämma över skola, vård och omsorg även om det leder till att det blir olika på olika ställen”, 31 procent instämde helt eller till stor del, 29 procent något och 40 procent inte alls.
Det finns alltså en utbredd förväntan hos Sveriges invånare att kommuner och landsting ska erbjuda samma välfärd i hela landet men också en önskan om inflytande och anpassning efter lokala förhållanden.
När skillnader uppmärksammas mellan och inom kommuner eller landsting är det numera nästan alltid underförstått att skillnaderna är orättvisa. Den enkla lösningen, som allt som oftast föreslås, är ett förstatligande. Om bara staten tar över så blir det lika överallt. Och då blir det också mer rättvist och därmed bättre. Så går diskussionen när det gäller framför allt skolan, men även när det gäller vården och omsorgen.
Men variationer mellan kommuner eller landsting är inte nödvändigtvis något bevis på bristande likvärdighet. Ibland kan det till och med vara just variationer som behövs för att det ska bli likvärdigt. Man kan inte ge samma dos av medicin till två personer med helt olika kroppsvikt för att uppnå samma resultat. Diskussionen behöver fördjupas och nyanseras.
Skillnader behöver inte vara dåliga, eftersom:
• de kan spegla att invånarna har olika uppfattningar om hur verksamheter ska utformas och att individuella behov varierar
• de kan återspegla de skillnader som finns i förutsättningarna lokalt, till exempel glesbygdens långa avstånd som leder till ökade kostnader för små klasser och skolskjutsar
• de kan vara en effekt av att några gått före och förbättrat sina resultat mer och snabbare än andra. Statliga ingripanden för att ”rätta till” situationen riskerar att hämma utvecklingskraften och initiativförmågan
• de driver dessutom ofta utvecklingen framåt – ingen vill komma sist i jämförelser eller rankinglistor.
Samtidigt bör understrykas att vissa skillnader är både orättvisa och oacceptabla. Det är inte rimligt att enskilda individer får uppenbart sämre service inom centrala områden – i synnerhet om det inte finns genomtänkta motiv eller förklaringar till skillnaderna.
Stora skillnader i väntetider och överlevnad inom cancervård samt otillräcklig medicinering vid benskörhet kan självklart inte accepteras. Det gäller även skillnader för vilka hjälpmedel som kan förskrivas eller vad de kostar den enskilde. Det är inte heller acceptabelt att äldre med omfattande vårdbehov tvingas möta fler än 20 olika personer från hemtjänsten under en 14-dagarsperiod eller att i genomsnitt var femte elev lämnar grundskolan utan att få godkänt betyg i alla ämnen.
Det finns dessvärre fler exempel på skillnader som inte är acceptabla i det svenska välfärdssamhället. Men – och det måste understrykas – problemen handlar oftare om otillfredsställande nivåer än om storaskillnader.
Vi ser också att skillnader även finns inom kommunen eller landstinget och att brister är av sådan karaktär att de kan åtgärdas mest effektivt genom långsiktigt förbättringsarbete. Ansvaret för utvecklingen av en mer likvärdig välfärd, måste därför ligga på kommuner och landsting själva. Öppna jämförelser av resultat och kvalitet samt löpande dialog med brukare och medborgare kan ge vägledning i en sådan process.
Kommuner och landsting behöver också prata ihop sig om vilka problem som är särskilt angelägna att lyfta. Gemensam praxis för vissa avgifter och erbjudanden eller överenskommelser om rimliga resultatnivåer kan lägga grunden för ett gemensamt utvecklingsarbete.
Det handlar dock om ett delat ansvar. Välfärden, såväl som samhällsorganisationen, är allas vårt gemensamma ansvar och vi har våra olika roller. För att kommuner och landsting ska kunna ta sig an uppgiften att skapa en mer likvärdig välfärd, behövs statens hjälp. Det är statens ansvar att se till att kommuner och landsting har likvärdiga förutsättningar. Främst genom det kommunala utjämningssystemet, men också genom att välja styrmedel som skapar rimlig balans mellan nationell likvärdighet och kommunal självstyrelse.
I dag ser vi i stället allt för många exempel på att statlig detaljreglering inte ger kommuner och landsting handlingsutrymme för att faktiskt förbättra välfärden. Därmed minskar även invånarnas möjligheter att påverka i den egna kommunen.
En självstyrelse som bärs upp av sina invånare och som samspelar med den nationella nivån är en grundbult i den svenska samhällsmodellen. Om staten möter kommunala tillkortakommanden med detaljerade regleringar riskerar modellen att urholkas.
Varje kommun och landsting har ett självklart intresse av att erbjuda sina medborgare en god välfärd och att undvika oacceptabla skillnader. Kommunal självstyrelse är inget hinder för nationell likvärdighet. Men ett bättre samspel mellan staten och den kommunala nivån ökar förutsättningarna för att långsiktigt hantera dagens brister och utmaningar.

måndag 14 april 2014

Kulturplan

Förra veckan hade jag äntligen möjligheten att vara med och träffa kulturutövare och Kalmar kommun som var sist ut. Nu har regionförbundets kulturtjänstemän träffat alla tolv kommuner  alla konstområden och samlat in synpunkter och tankar inför den nya kulturplanen.

I nuvarande plan har vi haft tre tydliga mål,vilka kom fram när dessa möten genomfördes 2010. Målen är att kulturen ska finnas i hela länet och ha fokus på barn och unga och på kulturarvet. Vi hade även med tre aspektpolitiska områden som har lett fram till tre stora och fantastiskt bra projekt, Hälsa och KulturrKultur och Skola och inom näringsområdet  har Talangcoaching varit framgångsrikt.

Inför denna plan har vi tankar att ha långsiktiga mål som en bas, där nuvarande tre mål ingår och att politiken spetsar in sig på andra mål. Det spännande planarbetet har börjat och jag ser fram emot första skrivningen som ska ut på remiss framtill september. För den som är intresserad finns minnesanteckningar från alla möten på regionförbundets hemsida.

torsdag 10 april 2014

Tro på ungdomarna!

Hur är det möjligt att någon som sig värna om Berga och dess invånare ifrågasätter en manifestation mot rasism?? Jag förstår verkligen inte. Om någon anser att det dras politiska poänger i ett politiskt tal av en politiker då är det en sak men att få det till att tro att hela manifestationen anordnades för att dra politiska poänger då har man ingen kontakt med oss Bergabor. Be ungdomarna som anordnat det och känt sig rädda om ursäkt, precis som mannen som skrämde dem gjorde!

onsdag 9 april 2014

Rädsla har inget med politiska poänger att göra!

Trist nog har jag fått flera påhopp sedan mitt tal på manifestationen mot rasism iBerga i lördags. De har kommit ifrån rasister och det är väl bara att vänta sig. De ska tycka tvärtemot! Men att bli ifrågasatt på det sätt som Alexander Louhichi gör i sin debattartikel i dagens Barometer känns väldigt konstigt.

 Han förringar den rädsla som alla vi som var med förrförra lördagen kände och  förminskar den utsatta situationen med vardagsrasism och hot som många av våra invandrarungdomar faktiskt blir utsatta för. Och vad spelar det för roll om det är en kriminell,en missbrukare, en politiker eller en präst som uttalar rasistiska och nazistiska tillmälen? De är rasistiska vem som än säger det!

Att hävda att manifestationen genomfördes för att ta politiska poäng känns oerhört långsökt. Det var Ung Vänster som stod som ansvariga men även SSU och Grön Ungdom deltog och det var politikens sätt att visa att det finns många krafter mot de rasist- och naziströrelser som visat sig tydligare och oftare i vårt land. Det var också ett sätt att visa vårt stöd till Ung aktiv och alla ungdomar som faktiskt skrämts bort av händelsen.

 Jag vet att jag och min familj inte är de enda som har varit rädda utan vi är flera och att då få kastat i ansiktet att det handlar om politiska poänger får mig verkligen att fundera över vad Alexander är ute efter. Alla har inte den fantastiska kunskapen som han som kunde se
" att det handlade om en tyngre missbrukare som ville visa en ståndpunkt gentemot en eller flera individer som fanns på plats i Berga, helt enkelt en kriminell uppgörelse." Jag såg bara en enorm man med ett gigantiskt basebollträ som skrek rasistiska och nazistiska hot. För mig och många med mig var det en rasistattack! Jag skrev om händelsen direkt på min blogg och det handlade bara om en sak, rädsla! Sedan handlade det om att komma ur rädslan och att vi tillsammans måste visa att vi inte tolererar att bli skrämda och att vi inte vill ha några rasister på våra gator!

Politiska poänger får Alexander själv stå för!

måndag 7 april 2014

Konst mer än tavlor

Det har varit mycket diskussioner kring konst och utsmyckning och det är ju en viktig del i de offentliga rummen som man oftast bara tar för givet. Just nu går regionförbundets konststrategi ut på remiss och det viktiga är att konstnärerna får möjlighet att vara med så tidigt som möjligt i processen för det handlar ju inte "bara" om att hänga upp tavlor. Här är några exempel på hur utsmyckning kan se ut:



lördag 5 april 2014

Manifestation i Berga

Idag höll Ung Vänster i en manifestation mot rasism pga det som hände förra lördagen som jag skrivit om tidigare. Jag fick äran att hålla ett tal tillsammans med Ssu, Bertil Dahl och Grön Ungdom.  Det här sa jag:

Min mormor var finsk rom, min farfar var ryss, mina barn är till hälften nicaraguaner och min man är arab och så ser familjebilden ut för många i Sverige. Ju fler kulturer vi kommer ifrån ju mer kreativa kan vi bli tillsammans. Det har inte minst ungdomarna och ledarna inom Ung Aktiv visat.

Ett mångkulturellt samhälle är ett samhälle där alla får rum och trivs och det är det samhället som vi ska ha.
 Ett samhälle där vi alla har rätt att känna oss trygga.
Ett samhälle där ingen av oss ska behöva känna den rädslan som alla vi som var här förra lördagen kände. Där ingen av oss ska behöva vara orolig över att bli nedslagen eller hotad.

Vi har hört om flera nazistattacker i Sverige. Ja just det nazistattacker! I vårt land! I vårt demokratiska, trygga och lugna Sverige!
Hur är det möjligt?
Hur är det möjligt att någon som kastar en tårta i ansiktet på företrädaren för ett rasistisk parti får en fängelsedom när en man som skriker nazistiska fraser och hotar barn och unga med ett gigantiskt basebollträ och sätter skräck i en hel stadsdel släpps fri?!
Hur är det möjligt att han anses mindre farlig än en som kastar en tårta?

Det är mer än dags för en nolltolerans mot all sorts rasism på alla fronter och att vi precis som idag fortsätter står enade mot all främlingsfientlighet, rasism och nazism. Tillsammans kan vi förändra och förbättra!

torsdag 3 april 2014

Anhörigvård

Idag kom Nationellt kompetenccentrum anhöriga till Regionförbundets styrelse och berättade om sitt viktiga arbete, som de dessutom gärna skulle vilja göra till ett flaggskepp för Kalmar län. Varför inte?

Det är väldigt många som vårdar sina anhöriga och inte bara vuxna utan även alldeles för stort antal barn som tar hand om sjuka, funktionsnedsatta ich missbrukande föräldrar. Självklart ger detta negativa effekter på dessa barns hälsa och studier.

När barn är sjuka är det nästan alltid en kvinna som är anhörigvårdare och tre fjärdedelar av de som vårdar vuxna är också kvinnor. Det ökar den sociala skillnaden då många går ner i arbetstid eller slutar helt vilket ger först minskad inkomst sedan lägre pension.

En stark välfärd med stort stöd från kommun, landsting och stat är nödvändigt för att kunna förbättra och förändra särskilt kvinnors och barns utsatta situation! Ett starkt vänsterparti är garanten!

tisdag 1 april 2014

Den vardagsnära psykiatrin

Idag var vi i landstingsmajoritetet på besök på Nybros hälsocentral. Där har man haft en psykolog i snart tio år och nu med nya satsningen så är de två som finns för alla nybrobor. De har kommit långt i arbetet med att vara en del av hälsocentralen så att de olika professionerna tillsammans kan se hela människan. Det är en viktig del i arbetet som psykolog på en hälsocentral, att finnas till även för de övriga medarbetarna och hjälpas åt med patienterna när det behövs.

De möter och hjälper patienter med ångest och depression men även tex STROKEpatienter att klara av sin nya tillvaro. Dessutom har en av psykologerna börjat med att ha föreläsningar om sömn. På så vis hoppas de hjälpa en del av alla de som pga stress eller annat fått sömnproblem och minska användningen av sömnmedicin.

Det känns riktigt bra att vi har satsat på vardagsnära psykiatri för alla över arton år och att vi nu även har lagt in pengar för att få till det för barn och unga också.